fortius

På förra tävlingen kom min gamla ponny Topas. Det var ett underbart ögenblick när han kom skrittande med sina nya ägare med öronen framåt och lika söt som vanligt. Det var så underbart att se alla dem fina musklerna han hade fått, att han hade fått lite fett på kroppen och pälsen såg så fin o glänsig ut... Det betyder bara att han mår bra nu. Det gjorde han tyvärr inte när han stod på Månsgård (där jag har häst). Det var skit samma hur mycket mat, motion och kärlek den hästen fick, han satte inte en enda muskel på kroppen och kunde inte gå upp i vikt. Jag älskade den ponnyn så mycket så jag tänkte oftast bara bort från det negativa och pussade på han istället, mne så kan man ju inte fortsätta. Allting blev bara värre o värre och tillslut tog vi beslutet att jag inte kunde ha honom längre. Älskade häst, helst av allt hade jag haft honom som en hund hemma i lägenheten och pysslad med han hela dagarna, men det går lixom inte :( Dagen han åkte kom som en chock... jag visste ingenting. Tur att jag va ute på gården så jag hann säga adjö ! Jag kommer ihåg hur tårarna bara ville rinna, men att jag ändån höll inne dom bara för att... bara för att vadå? Varför kunde jag inte bara låta tårarna komma fram? nej, jag var ju både ledsen och glad samtidigt så jag tror inte jag visste hur jag skulle reaggera.. den dagen hade jag redan en ny ponny(Bazooka), och jag visste att han inte mådde bra på det stället... och nu är jag så himla glad över att han har åkt. Asså den glädjen som upstod när jag såg honom på förra tävlingen var otrolig! Jag blev tårögd bara av glädjen! underbart ♥